torsdag 12 april 2012

Våren har magisk kraft att inspirera oss att LEVA.

Rotade i mina nedskrivna tankar. Våren är ju på gång igen och väcker minnen från gångna vårar.
Hjul-Pers i Hudene på – 90talet
Försommarbetraktelse på Ljungholmen,

Morgonsolen lyser genom ögonlocken och väcker mig. Jag öppnar ytterdörren, solvärmen slår emot mig och jag får precis se stora ringar på vattenytan nere i ån planas ut så som ett eko.  Vågorna försvinner sakta in mellan kaveldunens stammar som lojt vajar med. I vassens trygghet och labyrinter leker fiskarna. En glittrande spole häver sig upp ur vattnet och slänger sig baklänges. Bäcköringen tar sig en höjdare. Fallet bli ofta både hårt och ljudligt med ett plask som hörs ända upp till kökstrappan.
P3 hörs från pallfabriken, som är vår närmaste granne. Maskinerna dunkar, brädorna klapprar. En motor surrar monotont i bakgrunden. En truck flyttar på en brädpacke Plötsligt skär ett skri från några brädor i en vridning mellan truckens käftar genom lufthavet.

Två världar. I min värld råder försommaren, friden och naturen.

 Humlorna lever i sin blomvärld av färger, dofter och nektar.

Vinden vädrar dofter i träd och buskar. Solen söker jaga skuggan, men skuggan viker undan, leker kurragömma. Daggen dröjer sig kvar i gräset och marken är nattsval i skuggans domäner

Fåglarna sjunger sina dialoger i glädjeyra, från höger till väster, från syd till nord . En bofink riktar sitt tal till mig. Hon häller ut en lagom slurk drill och avslutar med ”to you !”
En annan fågel hörs från baksidan av huset sjunga långa, fåordiga, lugna, vemodiga visslingar, liksom frågetecken som blir hängande i luften.

Äppelträdens korta blomningstid är över och gräset under har fått mottaga den vita näring som blombladen ger. Solen värmer och det doftar hö, hägg och vatten. Spindlarnas pärlband glittrar och vibrerar. Gräslöken håller på att slå ut i blom. Rhododendron blommar ymnigt i vitt med gula ståndare. Dragonen och libbstickan lovar kryddade maträtter. Från skuggan sprider sig björkens gröna mättade arom. Pelargonerna har fått flytta ut. Solen kryper in i varje cell i bladen och klorofyllan rodnar.

Maskrosbollarna lyser med sin skimrande matta, mjuka genomskinlighet, som små planeter. När individerna, fröna, nått en bestämd fas i utvecklingen och det inte finns mera att lära sig just där, då hjälper den Stora Andningen att frigöra dem från sitt fäste genom att blåsa under deras fallskärmar så att de kan nå nya marker, skapa sig nya erfarenheter och kanske skapa sig en egen planet. Också en av Trasans pälstussar tar sig en flygtur högt upp med hjälp av den knappt märkbara vinden.

Katterna sitter och funderar. Lolo, en småväxt helröd kattjej, vänder upp sitt ansikte och ser på mig, som om hon hade lyssnat på mina funderingar. Eller kanske hon bara väntade på, att jag skulle fundera färdigt så, att hon kunde göra mig uppmärksam på sin avsikt att gå och lägga sig i skuggan under äppelträdet. Trasan, också en kortbent, men lurvig kattjej, med många milda nyanser i pälsen, tassar iväg med sina stora ulliga stötdämpare till Krakows stora dagrede i skuggan utanför köksfönstret. Där sätter hon sig och iakttar kråkan.
 
Det är några dagar sedan som Lolo och Trasan hittade Krakow, som kråkan blev döpt till. Hon eller han hade av någon anledning gett sig iväg från föräldrarnas högt belägna kråkslott i en tall i närheten.
Jag kom dit påkallad av kråkornas oroliga skrän, som det lät i mina öron. Krakow satt på marken med det stora huvudet med den enorma näbben hängande mellan de lika stora fötterna mitt emellan Lolo och Trasan. De satt likt ett par lejonstatyer från en paradgata, på var sin sida om ungen, med blickarna riktade upp mot höjden där kråkans föräldrar kraxade för fulla halsar uppe i en tall. Krakow hade en rad vaxartade orgelpipor till vingar med små tofsar i toppen på varje, som antydde om fjädertillväxt.
Jag tog upp ungen. De stora och knotiga fötterna och den nakna magen var fuktigt varm.
Vi - katterna var naturligtvis med - fyllde ett emaljerat handfat med hö i som vi ställde i badrummet där Krakow fick vara på natten de första dagarna. Dagtid hade han ett större rede av hö utanför köksfönstret . Katterna tyckte om att ligga där och passa ungen, som ignorerade dom helt. Det var som omTrasan och Lolo inte fanns i kråkans värld. Efter en vecka hoppade Krakow omkring överallt, till och med uppe på Trasans rygg. Trasan låg alldeles stilla, tyckte det var lite obehagligt, det avslöjade hon när kråkan hoppade ner från hennes rygg. Hon riste och rös till i sin päls, som hon sedan skakade av och flyttade sig sedan lite åt sidan.

Det hände då och då att katterna försökte leka med Krakow. De tog en kort spurt mot honom, tvärbromsade alldeles intill, hihii! - men kråkan såg dom inte.  : -  (

Småstenarna framför altangolvet böjar bli heta.
En humla surrar runt handen med pennan. Luftdraget från vingarna känns som bomull.
En reflex från vattenglaset på bordet sticker i ögat.
Trasan ligger nu bredvid mig på rygg på altangolvet lapande sol.
Jag kan inte låta bli att känna på hennes dunmjuka päls på magen som doftar värme. Öronen på henne spelar ständigt med alla ljuden.

Solen och värmen får mer och mer grepp om dagen och skjortan åker av. Dags för dagens första dopp. Trasan hoppar upp ivrig att få sällskap på en liten promenad till åkanten där vattnet ger svalka. Träden och stränderna speglar sig i ån och vattnet tar åt sig av allt och färgar och formar sig efter sin omgivning. Det är grönt.

Nere på gårdsplanen, utanför ateljén står ett bord med lådan utdragen. Den väntar på att bli tvättad och nymålad.

Norr om huset står huggkubben stadigt med den kraftiga yxan lutande mot sig. En hög med hugget ved ligger jämte. Några björkar står i trygg närhet av huset och har sina små björkar alldeles intill sig. Människan tränger sig på, men ännu vilar yxan. Lennart sover ännu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar